Ingrid Lagerqvist – svensk pionjär

   


"Att tillverka en docka spontant ur egen föreställning och att sedan spela med den är ett mångfaldigt konstnärligt och konstruktivt arbete som samtidigt gynnsamt påverkar känsloliv, sinnesfunktioner och handmotorik."

(Lagerqvist, 1981 s.5)

Ingrid Lagerqvist föddes i Stockholm 1917 och var barn till polska kulturarbetare. Hon blev adopterad av en familj i Umeå, i samband med föräldrarnas turnéer. För att få en stabilare livssituation fick hon stanna kvar i Umeå hos en annan familj, något som möjliggjorde en kontinuerlig skolgång. Hon kom tidigt att intressera sig för drama, dockteater och musikterapi, områden som hon sedan utforskade parallellt med arbete som förskolelärare, speciallärare och arbetsterapeut.

Hon vidareutbildade sig bl a under 50-talet i Tyskland och England, därav ett år inom barnpsykiatri och skapande drama. Från 1951 och framåt arbetade hon på särskolor, barnsjukhus och psykiatriska kliniker runt om i landet, ofta med skapande som huvudingrediens. Handdockan blev tillsammans med pappersdockan ett av hennes främsta arbetsverktyg. Från 1969 och framåt var hon också en av dem som deltog i uppbyggandet av dockteaterföreningen UNIMA-Sverige, något som gav ytterligare möjlighet till resor och kunskapsinhämtning. Sina sista år i livet tillbringade hon i Österrike (Feltkirchen och senare Wels) där hon sedemera avled i början juli 2003.

Ingrid betonade lekens betydelse för barns utveckling och vikten av dockteater som en kontinuerlig, integrerad del i behandlingen. Hon menade att allt ifrån tillverkning till spel behöver vara med för att uppnå god behandlingseffekt. Inte sällan tillverkar barnet enligt henne en docka som får rollen av en önskeperson, dvs den barnet önskar sig vara eller faktiskt i delar också är. Denna önskeperson - som ofta är ett djur - får sedan i rollek en egen röst och uttryck genom kroppslig gestaltning. Därigenom ges denna del av jaget en chans att vidareutvecklas.

Fördelarna hon såg med handdockan var, utöver de rent motoriska, många. Inte minst kunde hon se hur den använd i grupp verkade gynnsamt på personlighetsutveckling och engagemang. Dockspelet har en gruppsamlande effekt och särskild förbättring kan enligt henne ses i sinnesstämningen hos barn med psykiska besvär. Dessa spelar ofta upp känsloladdade rollspel som med rätt stöd kan bidra till lösning av inre konflikter. Vid eventuell destruktiv lek kan barnet dessutom genom terapeutens interventioner övergå till mer konstruktiv lek.

Skulle bristande förmåga till lek vara problemet, kan också den enligt Ingrid avhjälpas genom dockans intresseväckande och sinnesstimulerande verkan. Den är märkbart aktiverande vid inåtvändhet, vare sig det handlar om fysiska eller psykiska funktionshinder. Finns språkbarriärer eller talsvårigheter kan de överbryggas likaså - något som torde vara en enorm vinst i dagens mångkulturella samhälle. Sist men inte minst innehåller dockspelet en ansvarsbefriande komponent, oönskat inre material kan projiceras på dockan för att betraktas på tryggt avstånd.

Källor

Lagerqvist, Ingrid (1976) Handdockan som kontaktmedel i terapi och pedagogik. I boken Omsorg om utvecklingsstörda Grunewald, K (red), NoK.

Lagerqvist, Ingrid (1981) Dockteater – också på de svagas villkor. Dockteatern 3-1981, UNIMA-bulletinen Sverige. 

Alldahl, Tomas (2005) Dockor i vård och terapi - några exempel,  Dockteatern 2-2005*

Samtal med Annette Cegrell-Sköld, Figur & Dockteatercentrum, Frölunda Kulturhus, Göteborg 070808
Fotografi taget av Annette Cegrell-Sköld i Ingrids hem i Österrike år 2000.

* Kan laddas ner via www.unima.biz