Terapeutisk dockteater – vad är det?

Terapeutisk dockteater är i sin vidaste bemärkelse allt användande av dockteater i terapeutiskt syfte. Den kallas ibland för terapeutiskt dockspel eller dockteaterterapi, men någon vedertagen term finns inte på svenska. Jag har framförallt valt att använda termen terapeutisk dockteater men använder stundtals begreppen synonymt. Det finns en rad olika inriktningar inom området. En del lägger stor vikt vid observerandet av den spontant uppkomna leken och utgår ifrån ett givet urval dockor. Dockspelet kan då användas diagnostiskt för att bl a kartlägga utvecklings- och försvarsnivå. Andra inriktningar är klient-centrerade och ser på terapeutens roll assisterande. Klienten leder, terapeuten följer.

En inriktning har på en del håll kommit att kallas psychopuppetry. Denna konstterapeutiska inriktning är oftast av integrativt slag, men kan också praktiseras enbart utifrån exempelvis psykodynamisk, jungiansk, kognitiv, narrativ eller gestaltterapeutisk teori. Den har därtill inslag av såväl lekterapi, som dramaterapi, psykodrama också givetvis dockteater. Terapeutens roll kan omfatta observatörens likaväl som den betydligt mer aktiva sufflörens eller alter-egots. Docktillverkning är basen i arbetet där dockan ses som en förlängning av självet, alternativt som delar av självet, andra eller miljön.

"Puppets are sometimes made as conscious self-representations or representations of others, but more often, puppets emerge that embody unconscious dynamics or parts of self that are not as easily or openly expressed. For instance a shy person can create an extroverted character. A contained person can create an angry character."

(Matthew Bernier, Bernier, M & O´Hare, J. 2005, s.125)


Dockan används sedan i spontan eller strukturerad aktivitet för att uppnå terapeutiska syften. Symbolspråket ses som ytterst viktigt eftersom dockorna fungerar som animerade symboler. Symbolerna i sin tur är mångfacetterade meningsbärare såväl personligt som universellt.

Symbols help us to make sense of the world, connecting our inner and outer realities. Anything in the outside world can become symbolic. Symbols carry meaning and have feelings attached to them. Some symbols have very universal meaning such as mother, birth, loss and death. Other symbols have very personal meaning. Personal experiences or parts of those experiences may be stored mentally as symbols and may be triggered or retrieved by external symbols. When symbols are animated, as in puppetry, they take on even more of a life of their own with multi-leveled meanings, which can be integral parts of the therapeutic process."

(Matthew Bernier, Bernier, M & O´Hare,J. 2005, s.126)




Ida Hamre. Foto: Unima.dk

Ida Hamre (Danmark), en av grundarna till UNIMA Puppets in Education Commission (nuvarande Education Development Therapy), skriver om den animerade symbolens inre dynamik, dess magiska aspekter, energiutbytet mellan dockspelare - docka samt animationens mål som autenticitet. Hon talar också om en estetisk trippelfunktion och betonar dockteaterns påverkan på barns utveckling på tre nivåer: estetiskt, emotionellt och etiskt. Hon skriver:

"The aesthetic learning process as such is characterised by "an aesthe double". This double often causes a split. (...) And such a state of split will often create a "hyper-consciousness". My thesis is that in animation theatre the aesthetic double is a triple, because besides the role and your own identity, you have the animation figure - and, in fact, you must be present in this figure, too - so, in each of these tree dimensions."

(Majaron, E & Kroflin, L (Ed), 2002, s.6)


Hon hänvisar bl a till den franska psykologen Annie Gilles som talar om marionetten som ett objekt för såväl identifikation som projektion - the "double mirror" och "metatheater". Till detta skulle man kunna foga Mirella Forsberg Ahlcronas tanke om kommunikativa processer och "tredelad relation", där hon utöver dockan och barnet fogar in läraren. Här blir dockteaterns mångfacetterade användbarhet tydlig.
Användningsområdena för terapeutisk dockteater är således många, det kan användas individuellt, i par, familjer, grupper och likaväl med barn som med vuxna. Det kan användas i utvecklandet av sociala färdigheter och i kommunikations -samt beteendeträning - då företrädelsevis i grupp. I psykoterapi är det också användbart, särskilt vid traumabearbetning eller kriser av olika slag såsom skilsmässor eller övergrepp. Vidgar man blicken något kan dockteatern användas inom vården vid stress- och smärtreduktion, vid motorikträning, talträning, i skolundervisning, lekterapi m.m. Det finns med andra ord inte några större begränsningar andra än fantasin. Enda varningens tecken är vid sjukdomstillstånd där personen har svårt att skilja fantasi från verklighet, som är fallet vid exempelvis psykoser. Inte för att man inte kan använda det, men det kräver särskilt hänsynstagande och specialkunskaper.


Tio skäl att använda dockteater i terapeutiskt syfte

1) Lustfyllt och lekfullt: Livskvalitén höjs i takt med livslusten när vi tillåter oss att vara i den skapande impulsen. Skapandet genererar inre rörelse som är näst intill liktydig med förändring. Denna kan ske såväl medvetet som omedvetet.

2) Goda variationsmöjligheter: Man kan variera material, teman och uttryckssätt, anpassa till personens smak, ålder och erfarenhet. Man kan också välja att vara publik, regissör eller aktör om arbetet sker i grupp. Passar inte just dockspelandet finns möjligheten att fokusera mer på docktillverkningen eller manus.

3) Materialet finns kvar för återblick: Genom att den inre världen externaliseras är arbetssättet ett ypperligt redskap i långsiktigt terapiarbete. Historien kan följas och omprövas över tid.

4) Jag-stärkande: Genom att man oavsett förmåga lyckas åstadkomma något djupt personligt och unik skapas positiva spiraler. Växt skapas på ett icke-konfrontativt sätt som inger nytt mod och uppmuntrar till ytterligare självutforskande. Lagom grad av utmaning är en förutsättning.

5) Symboliseringsförmågan ökar: En bro byggs mellan omedvetet och medvetet, innervärld och yttervärld. Preverbalt innehåll kan finna sin väg till orden. Nya berättelser skapas och ger sammanhang men också upplevelse av meningsfullhet.

6) Genrepsfunktion: Arbetssättet uppmuntrar till utprövande av nya deljag inför verkliga livet. Problematiska situationer eller roller kan prövas, övas och integreras i skyddad miljö. Upprepningsteman kan i detta perspektiv ses som en läroprocess för tillägnande av nya färdigheter.

7) Lockar individen ut ur isolering: Dockorna verkar sinnesstimulerande, skapar nyfikenhet och kan fungera som en tröst i ensamhet. Samskapande och interaktion uppmuntras. Eventuellt motstånd hos individen kan snabbt avväpnas genom den lekfullhet som omgärdar metoden.

8) Indirekt, icke-hotfull uttrycksform: Genom det projektiva arbetssättet kan individen förlägga icke-önskvärda egenskaper på dockan. Det resulterar i en ansvarsbefrielse utan blockerande rädsla, skuld eller skam. Destruktiva delar inom individen som normalt sett är censurerade eller omöjliga att leva ut kan ges utlopp och därmed möjlighet att förändras i mer konstruktiv riktning. Med andra ord en slags regression i jagets tjänst.

9) Ökad självkontroll: Själva arbetsprocessen kräver viss frustrationstolerans och motivation, något som går att avläsa i dockans konstruktion. Likaså innebär dockspelandet att livlösa objekt manipuleras på olika vis, med olika effekt - uppifrån (marionetter), nerifrån (stavdockor), bakifrån (skuggspelsdockor, bunraku, bordsteaterdockor) eller inifrån (handdockan). Tempo, kraft och riktning kan därtill styras i handföringen för att skapa nyanser hos dockan men också inuti spelaren.

"The puppeteer is symbolically in control of the imaginary characters and their stories as well as the world in which they live. Puppetry provides metaphors for variations of control and opportunities to practice degrees and styles of control..."
(Matthew Bernier, Bernier, M & O´Hare, J 2005, s.128)


10) Läkande: Splittrade delar av självet sammanfogas till en helhet, både genom docktillverkningen och skapandet av en sammanhängande berättelse. Kroppsuppfattningen likaväl som identitetsupplevelsen påverkas positivt. Helandet sker således på preverbal och verbal nivå parallellt.

"...over time, particularly in the puppet making group, the creative process was being used to repair disturbed body images, to bring together dissociated parts of the self, and to provide the artists with a sense of history, causality, and meaning. Over time I observed a diminishment of feelings of alienation..."
(Lani Gerity, Bernier, M & O´Hare, J 2005. s 139)


Eftersom materialet finns kvar kan det också justeras allt eftersom processen fortlöper, något som ytterligare förstärker läkningsprocessen.

Detta och mer därtill är vinster man kan få ut av arbetet med terapeutisk dockteater. Bra att undvika är alltför avancerat material. Att lägga ribban lågt genom användande av papperspåsar, sockar, flaskor och toalettpappersrullar för att sedan öka utmaningarna allt eftersom är snarare att föredra. Alternativet är mycket tydliga instruktioner och vägledning, såsom är fallet i den metod som lärts ut av Käthy Wüthrich.

Viktigt i sammanhanget är också ritualerna. Genom att ha en markerad början och slut skapas inte bara den ram som ger nödvändig trygghet för självutforskande, utan också den inom vilket magins lagar kan få existera. Detta kan ske genom mer logiska rutiner som förändrad ljussättning eller framplockande av material, men också genom användandet av ramsor eller musik. Man träder då mentalt in i ett förvandlingens lekutrymme. Ett utrymme som både förvaltar och förvandlar, just i den takt individen behöver.


Källor: (Endast citerad text, för övrigt se under fliken Litteratur):
Bernier, M & O´Hare, J (red) (2005) Puppetry in Education and Therapy – Unlocking Doors to the Mind and Heart. Indiana: Authorhouse.
Majaron, E & Kroflin, L (Ed) The UNIMA Puppets in Education Commission (2002) : The Puppet, What a Miracle! Zagreb: Grafocentar